Jag tackar all smärta jag känt

Av Zara Hedlund

Jag tackar all smärta jag känt. Utan den hade jag inte funnit mitt drömjobb. Coaching! Jag minns att jag alltid velat jobba med människor. Sen jag var pytteliten.

Att få en människa att skratta och släppa sina bekymmer gav mig så mycket lycka och värme. Jag kände mig komplett. Denna lycka kunde jag leva på i flera veckor. Men HUR ska jag hjälpa människor? Det var en fråga som jag brottades med väldigt mycket. Dessutom, under tiden jag utforskade detta område så gick jag själv igenom saker som jag på den tiden bara såg som onödig smärta. Men som jag nu förstår, hade jag inte varit med om det där hade jag inte funnit coachingen idag. Alltså svaret som jag längtade ihjäl mig till.

Jag vill coacha online för att jag vill nå ut till fler människor. Jag vill gärna göra mitt nätverk bredare och Coacheronline ger mig möjlighet till att kunna expandera mitt klientunderlag.

Nu när jag tänker tillbaka, så förstår jag precis varför det här jobbet är pricken över I:et för mig. Jag upptäckte väldigt tidigt att jag hade väldigt lätt för att relatera till andra även om jag inte hade gått igenom samma. Jag grät alltid när jag såg någon annan gråta. Nu hanterar jag det på ett annat sätt, tack och lov. Jag hade väldigt bråttom med att börja jobba emot min dröm. Så på något sätt hamna jag inom vården och jag tog examen som undersköterska i gymnasiet. Men under åren som jag jobbade inom vården hade jag en rejäl identitetskris. Jag hade helt tappat greppet om vem jag var och det värsta var att jag hade en känsla av att jag inte tillhörde någonstans i världen. Vilket var obehagligt och väldigt otäckt.

Åren gick och allt i mitt liv kraschade. Jag hade tunnelseende och det kändes som att jag hängde helt löst i en tråd som skulle gå av när som helst. Jag började hata min verklighet och sjukanmälde mig väldigt mycket från mina jobb. Jag dränkte den otäcka ensamhetskänslan genom svält, droger och alldeles för mycket festande. Det som frustrerade mig mest var att jag hade otroligt mycket energi, men livet kändes alldeles för meningslöst för att jag ska göra något nyttigt av all min eld. Allt som en gång i tiden fick mig att må bra, gav ingen effekt längre. Som om livet jag kom ihåg inte fanns någonsin. Som om jag aldrig hade haft dom drömmar jag hade eller ambitioner som drev mig genom livet.

Läkare efter läkare. Psykolog efter psykolog. Medicin efter medicin. Ju mer jag gjorde något åt mitt dåliga mående, desto större kändes ensamheten. Kände mig som ett hopplöst fall och ingen medicin eller behandling fanns som kunde hjälpa mig. Men det som var lustigt var att någonstans djupt inom mig visste jag att livet var hur magiskt och vackert som helst. Även om jag plågade mig själv så lyssnade jag omedvetet på den svaga tron på att det kommer ordna sig. Helt plötsligt så ville jag sluta med allt som var dåligt för mig, konfrontera alla mina sår, sluta fly, ta ett steg tillbaka och nollställa mig själv totalt. Time by time hittade jag verktyg i min vardag som hjälpte mig att finna ro. Yoga, träning, vara runt folk som ger mig lika mycket som jag ger dom, rutin, balans mellan roliga aktiviteter och tråkiga aktiviteter och meditation. Men framför allt, ändrade jag min inställning vilket slår alla andra verktyg tillsammans. Var det kämpigt i flera år? Ja, obeskrivligt jobbigt. Var det värt det? Men självklart! Det var värt vartenda slit, smärta och tårar. Tack vare hela den här resan, fann jag vad jag vill göra resten av mitt liv. Viktigast av allt, fann jag ro i sökandet efter mig själv.

Än idag tillhör jag inte någon grupp på denna jord, för jag har funnit frid i att vara min egen. Jag tillhör mig och jag känner mig tillfredsställd med det. Och jag vill mer än gärna dela med mig av mina egna verktyg och hjälpa andra finna ro i deras egna sökande efter dom svaren som dom behöver.

Ta hand om er / Zara